Den 16 oktober fick Myndighetsjuridik ett viktigt beslut från Kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten upphäver en dom från Förvaltningsrätten i Malmö och återförvisar målet, eftersom vår klient nekades muntlig förhandling.
Vad som hände
Målet gäller en klient med ME/CFS som har nekats sjukersättning av Försäkringskassan. Vi begärde muntlig förhandling i förvaltningsrätten för att närmare kunna belysa hennes sjukdom, de omfattande funktionsnedsättningarna och de medicinska bedömningarna.
Förvaltningsrätten i Malmö sa nej. Domstolen ansåg att en muntlig förhandling var “uppenbart obehövlig” och avslog sedan även överklagandet.
Vi accepterade inte det och överklagade till kammarrätten, som nu har gett oss rätt. Kammarrätten konstaterar uttryckligen att målet inte rörde någon ren rättsfråga eller fråga av teknisk art, och att det inte heller av andra skäl var uppenbart obehövligt att hålla muntlig förhandling.
Ett geografiskt lotteri
Det här är större än ett enskilt ärende. Vi har länge reagerat på hur olika förvaltningsrätterna hanterar en begäran om muntlig förhandling. I en domstol får den enskilde förklara sin situation, bemöta Försäkringskassans påståenden och reda ut oklarheter i utredningen. I en annan nekas en person med närmast identisk sjukdomsbild samma möjlighet. Det riskerar att göra rättssäkerheten till ett geografiskt lotteri.
Vår erfarenhet är dessutom att muntliga förhandlingar kan vara avgörande för utgången, inte minst i komplicerade sjukförsäkringsmål där det handlar om att förstå vad sjukdomen faktiskt innebär för arbetsförmågan.
Varför är då vissa domstolar så ovilliga att hålla muntlig förhandling? Handlar det om arbetsbelastning, stora målbalanser eller att skriftliga avgöranden går snabbare? Vi vet inte, men frågan måste få ställas. Om effektivitet tillåts väga tyngre än den enskildes rätt att få sin sak ordentligt prövad har vi ett allvarligt rättssäkerhetsproblem.
Vad lagen säger
Lagstiftningen skärptes redan 2019. Enligt 9 § förvaltningsprocesslagen ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling om den enskilde begär det, om det inte är uppenbart obehövligt. Det är alltså inte den sjuke som ska bevisa att förhandlingen är nödvändig. Utgångspunkten är att den enskildes begäran ska respekteras.
Därtill kommer artikel 6 i Europakonventionen, som skyddar rätten till en rättvis rättegång och som i många sjukförsäkringsmål ger ett ytterligare skydd för rätten till muntlig förhandling.
Ändå tvingas vi lägga tid och resurser på att överklaga domar där enskilda har nekats den möjligheten på felaktiga grunder. Hur många sjuka människor orkar göra det? Och hur många mål har avgjorts utan att den enskilde fått komma till tals på det sätt som lagen föreskriver?
Ett viktigt besked
I vårt mål har kammarrätten nu ingripit. Det är ett viktigt besked, men också ett underbetyg åt förvaltningsrättens handläggning.
Rätten till en rättvis rättegång får aldrig reduceras till en fråga om domstolarnas arbetsbelastning. En domstol ska inte bara avgöra mål snabbt. Den ska framför allt avgöra dem rättssäkert. Och det ska inte krävas ett framgångsrikt överklagande till kammarrätten för att en grundläggande processuell rättighet ska respekteras.