Vi på Myndighetsjuridik har nu vunnit en mycket viktig dom mot Försäkringskassan!
Den handlar om två frågor som vi länge har uppmärksammat: Försäkringskassans användning av AFU och kraven på objektiva undersökningsfynd.
Vår klient har svår ME. Trots omfattande medicinska utredningar och tydliga bedömningar från specialistläkare nekades hon sjukersättning. Försäkringskassan lade stor vikt vid en AFU som visade att hon hade vissa förmågor.
Nu gör kammarrätten en annan bedömning.
Domstolen konstaterar att avsaknaden av objektiva undersökningsfynd inte alltid kan vara avgörande. Patientens egen berättelse och specialistläkarnas bedömningar måste också ges betydelse.
Detta borde egentligen inte vara någon nyhet för Försäkringskassan. Redan 2022 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast i HFD 2022 ref. 47, ett mål där vi företrädde den försäkrade, att det vid psykiatriska tillstånd inte krävs sådana objektiva undersökningsfynd som Försäkringskassan tidigare efterfrågat. Trots det möter vi fortfarande samma problem i våra klienters ärenden.
Kammarrätten är tydlig: Vid bedömningen av en AFU kan man inte bortse från PEM. Att en person klarar av att prestera under en undersökning betyder inte att personen har arbetsförmåga.
Domstolen hänvisar också till ett professorutlåtande om att arbetstester vid AFU ofta ger en missvisande bild av den faktiska förmågan vid ME.
Som vi tolkar domen ger kammarrätten därmed stöd för det vi länge har framhållit: AFU är inte ett optimalt bedömningsverktyg vid ME, eftersom utredningen riskerar att missa en av sjukdomens mest avgörande begränsningar – PEM.
Vi möter gång på gång människor som nekas ersättning trots att behandlande läkare bedömt deras arbetsförmåga som stadigvarande nedsatt.
Hur många ska behöva kämpa i flera år för att få en rättvis bedömning av sin arbetsförmåga?
Vi hoppas att Försäkringskassan tar till sig domen och ser över hur AFU används och hur medicinsk bevisning värderas.