Nyheter & artiklar från Myndighetsjuridik
Högsta förvaltningsdomstolen gav Myndighetsjuridik rätt
När myndighetsbeslut överklagas ska förvaltningsrätten vid prövningen av målet som huvudregel bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om målet är av enkel beskaffenhet är förvaltningsrätten domför med enbart en lagfaren domare.
Dessvärre förekommer det allt för ofta att förvaltningsrätterna anser att mål som rör bl.a. sjukpenning är av enkel beskaffenhet och kan därför prövas med endast en domare. I takt med att mängden av sjukpenningmål ökar finns en oroväckande tendens att förvaltningsrätterna väljer att påskynda handläggningstiderna genom att utelämna nämndemännen.
Myndighetsjuridik AB (som tidigare hette MJ Juristbyrå) har nu drivit frågan om sjukpenningmål kan anses vara av enkel beskaffenhet upp till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, i mål nr 1867-19.
I det aktuella målet hade Försäkringskassan beslutat att avslå en ansökan om sjukpenning efter dag 365 i sjukskrivningsperioden. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som inte ändrade Försäkringskassans beslut. Förvaltningsrätten gjorde inledningsvis bedömningen att det inte var oskäligt att pröva arbetsförmågan i förhållande till normalt förekommande arbeten. Vidare ansågs inte det medicinska underlaget ge stöd för att arbetsförmågan var nedsatt med minst en fjärdedel i lättare arbeten på arbetsmarknaden.
Trots att målet avsåg bevis- och bedömningsfrågor ansåg förvaltningsrätten att målet var av sådan enkel beskaffenhet att det kunde avgöras med endast en domare och utan nämndemän. Domen överklagades till kammarrätten som inte beviljade prövningstillstånd.
HFD konstaterade dock att socialförsäkringsmål enligt förarbetena är mål som är av mycket stor betydelse för den enskilde samt att justitieutskottet ansett att möjligheten att avgöra sådana mål med ensamdomare bör utnyttjas restriktivt. Enligt HFD rörde sig det aktuella målet om ett antal bedömnings- och bevisfrågor. Sjukpenningmålet kunde därför inte anses vara av sådan enkel beskaffenhet att förvaltningsrätten var domför med en lagfaren domare ensam. HFD beslutade följaktligen att upphäva förvaltningsrättens dom och kammarrättens beslut och visade målet åter till förvaltningsrätten för ny behandling.
Följden av HFD beslutet får rimligtvis anses vara att förvaltningsrätterna längre inte kan avgöra liknande socialförsäkringsmål utan tre nämndemän. Beslutet är välkommet inte minst utifrån rättssäkerhetsskäl. Förhoppningen är att liknande bevis- och bedömningsfrågor framöver kommer att bli säkrare bedömda av en domstol med såväl en domare som tre nämndemän.