Beaktar FK barnets bästa?

Tar Försäkringskassan överhuvudtaget hänsyn till hur ett barn kan fara illa när föräldern t.ex. nekas sjukpenning? Finns det skäl att väga in barnperspektivet i det stora bedömningsutrymme som oftast föreligger i sjukpenningärenden eller i andra ärendeslag?

arnkonventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter och understryker föräldrars roll och ansvar för barnet men ålägger samtidigt staten ett stort ansvar för att skydda barnet mot vanvård, utnyttjande och övergrepp. Låt oss nedan kortfattat gå igenom vad konventionens grundprinciper innebär.

• Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
• Artikel 3: I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.
• Artikel 6: Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt.
• Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska man ta hänsyn till barnets ålder och mognad.

Eftersom staten har ett ansvar att se till att barnets bästa efterlevs, torde det ankomma på en myndighet som t.ex. Försäkringskassan att väga in hur ett beslut kan komma att påverka barnet rent fysiskt, psykiskt och socialt. Artikel 3 stipulerar visserligen att hänsyn ska tas till åtgärder som ”rör” barn, men begreppet bör likväl anses syfta på åtgärder som ”berör” barn.

För att en förälder ska kunna ha rätt till sjukpenning är ett grundläggande krav att arbetsförmågan ska vara nedsatt p.g.a. sjukdom. Det finns ofta ett stort bedömningsutrymme i sjukpenningärenden och inte sällan finns flera olika omständigheter som behöver vägas in i bedömningen. Att tolka medicinska underlag kan vara en stor utmatning och allt för många har blivit nekade sjukpenning då handläggaren i slutändan valt att göra en alltför snäv tolkning av underlaget.

Om det är uppenbart att villkoren för beviljande av sjukpenning inte är uppfyllda finns givetvis inte skäl för att beakta barnperspektivet. Men i de fall där det står och väger om sjukpenningen ska beviljas eller inte, finns rimligtvis anledning att även väga in vad som är bäst för barnet.

Låt oss ta ett exempel på en ensamstående trebarnsmamma som under de senaste 4 åren uppburit sjukpenning p.g.a. utmattningssyndrom och depression. Plötsligt dimper det ner ett beslut i Kivra där Försäkringskassan beskriver att arbetsförmågan längre inte bedöms vara nedsatt i ett normalt förekommande arbete. Sjukpenningen har blivit indragen och föräldern står utan någon som helst inkomst.

Ovan scenario är ingen ovanlighet och situationen blir än mer prekär när det finns barn med i bilden. Som ombud har jag stött på ett stort antal liknande fall där föräldern uttryckt hur tillståndet försämrats så till den grad att enda skälet för att leva vidare är barnen. I ett ärende som jag nyligen drev försökte jag förgäves tala om för handläggaren hur läkaren tydligt angett att det förelåg en suicidrisk samt hur föräldern var ensamstående med tvillingbarn. På ett kallt och hänsynslöst sätt bortsåg handläggaren från dessa omständigheter och drog in sjukpenningen. Tragedin var ett faktum.

Barn ska inte behöva drabbas av Försäkringskassans felaktiga bedömningar.

Vid indragning av sjukpenning hamnar barnen alltför ofta i epicentrumet av ett kristillstånd där det inte finns någon som helst inkomst. I bilden finns en förälder (oftast mamma) som blivit allt mer försämrad i sitt psykiska tillstånd och förmår inte ge barnen det stöd och kärlek som behövs i den svåra situation som de alla nu befinner sig i. Barnen får helt enkelt inte de rätta förutsättningar som behövs för att trygga rättigheten till ett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.

Vore det inte rimligt att Försäkringskassan i liknande situationer faktiskt tar hänsyn till hur deras handläggning kan komma att påverka barnets mående? Vi lever redan i ett samhälle där psykiska och somatiska besvär bland barn och ungdomar ökat markant under senaste åren. Det är redan tillräckligt många barn som lider av en otrygghet som till viss del kan bero på förälderns ohälsa. Att fatta beslut om avslag där bedömningen saknar förankring i verkligheten, leder detta otvivelaktigt till att många barn direkt eller indirekt far illa i samhället.

Det är dags för en förändrad syn på hur Försäkringskassan faktiskt bör beakta barnperspektivet när det är påkallat. Försäkringskassan bör arbeta fram ett tydligt metodstöd för hur det i handläggningsprocessen utreds om den försäkrade har barn och en analys bör i varje enskilt ärende göras hur barnet kan komma att påverkas om sjukpenningen dras in. En mer bredare forskning och samhällsdebatt krävs i frågan, liksom även praxisbildning från domstolarna.

Som ombud i socialförsäkringsmål kommer jag hädanefter att eftersträva att barnen inte glöms bort. Det är redan tillräckligt många föräldrar som blir försämrade p.g.a. att Försäkringskassan allt för ofta gör felaktiga bedömningar. Hur många fler barn ska behöva bli drabbade på grund av dessa felaktigheter?