Kammarrätten beviljar ME-sjuk sjukpenning

Bakgrund
Den försäkrade hade haft en lång sjukhistorik med en successiv försämring sedan 2010. Efter utredning 2019 kom man fram till att hon lider av en svår ME/CFS. Det medicinska underlaget visade hur diagnosen medförde omfattande funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar. Enligt läkaren var arbetsförmågan nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbete, inklusive ett fysiskt lättare arbete som inte ställer höga krav på kognitiv förmåga.  

Försäkringskassan
Försäkringskassan beslutade att avslå ansökan, då arbetsförmågan inte bedömdes ha varit nedsatt i förhållande till ett normalt förekommande arbete. Enligt Försäkringskassan saknades tillräckliga objektiva undersökningsfynd och beskrivningen av aktivitetsbegränsningarna var bristfällig. Försäkringskassan hade även konsulterat deras försäkringsmedicinska rådgivare, som anförde att trötthetssymptomen kunde bero på läkemedelsbiverkan eller andra sjukdomar än ME/CFS. Den försäkrade överklagade Försäkringskassans beslut till förvaltningsrätten. 

Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten bedömde likadant som Försäkringskassan och konstaterade att även om avsaknad av objektiva fynd inte ska vara avgörande för bedömningen var den försäkrades besvär var övervägande allmänt beskrivna och i stora delar inte graderade. Det saknades enligt rätten en närmare beskrivning av hur de angivna kognitiva svårigheterna skulle begränsa den försäkrade i ett fysiskt lättare arbete.

Kammarrätten
Kammarrätten biföll överklagandet, och ansåg att villkoren för beviljandet av sjukpenning var uppfyllda. Omständigheten att trötthet kan bero på andra orsaker än ME saknade enligt kammarrätten betydelse för bedömningen. Kammarrätten fäste vid sin bedömning även vikt vid omständigheten att den försäkrade haft en lång sjukhistorik med samma typ av besvärsbild, och som dessutom beskrivits av olika vårdgivare. 

Reflektioner
Myndighetsjuridik AB välkomnar kammarrättens avgörande. Genom domen belyser kammarrätten hur såväl Försäkringskassan som förvaltningsrätterna gör allt för snäva tolkningar av det medicinska underlaget, och att tillräcklig vikt inte fästs vid de utredningar som görs av en ME klinik. Domen visar även på hur det i det aktuella målet inte funnits skäl att ifrågasätta den professionella medicinska bedömning som vården gjort samt hur den försäkringsmedicinska rådgivarens tolkning av underlaget inte kan anses trumfa över behandlande läkares bedömning. Vidare ger kammarrättens dom ytterligare stöd för hur Försäkringskassan saknar stöd för sina svepande motiveringar att det saknas objektiva undersökningsfynd. 

I sammanhanget får noteras hur Kammarrätten i Stockholm i mål nr 2867-18 uttalat att ME/CFS är en symtomdiagnos, vilket gör att det finns få eller inga objektiva undersökningsfynd samt att avsaknaden av sådana fynd inte på något vis är avgörande. Vidare har Kammarrätten i Stockholm i mål nr 4454-19 särskilt beaktat omständigheten att den försäkrade hade bedömts av läkare och annan personal på en ME klinik. Enligt domstolen vägde denna omständighet tungt i bedömningen. I det aktuella målet led den försäkrade av medelsvår ME, och kammarrätten ansåg i motsats till Försäkringskassan och förvaltningsrätten att aktivitetsbegränsningarna var så omfattande att det saknades en arbetsförmåga som kunde tas tillvara i ett normalt förekommande arbete. Liknande bedömning har gjorts av Kammarrätten i Jönköping i mål nr 3362-19 (där Myndighetsjuridik AB var ombud). 

Sammantaget får det konstateras hur det nu finns ett stort antal ME-mål där domstolarna gått emot Försäkringskassan bedömning. Det är dags för Försäkringskassan att börja ändra sitt synsätt när det kommer till diagnosen ME. Försäkringskassan bör noga se över under vilka omständigheter domstolarna faktiskt har ansett att villkoren för beviljandet av sjukpenning är uppfyllda. När det kommer till att fatta rättssäkra beslut är det av ytterst stor vikt att lika fall bedöms på lika sätt. I grunden finns en individ som i regel lider av en svår uttröttbarhet, och där tillståndet försämras redan av lättare fysisk eller mental aktivitet. Dessvärre ställer Försäkringskassan allt för ofta orimligt höga krav på att en person med ME trots sina omfattande svårigheter ändå bör kunna vara fullt arbetsför. Beslutsmotiveringarna är dessutom alltför svepande med det schablonmässiga argumentet att den försäkrade trots sina besvär har en hel arbetsförmåga i ett ”fysiskt lätt arbete som inte ställer höga krav på kognitiv förmåga samt där möjlighet ges att ta pauser vid behov”. 

Behöver du juridisk hjälp för att begära omprövning eller överklaga Försäkringskassans beslut? Då är du välkommen att vända dig till oss på Myndighetsjuridik AB, vi har spetskompetens när det kommer till sjukförsäkringsfrågor.