Objektiva undersökningsfynd inte avgörande för ME/CFS-patienters rätt till sjukpenning

Den 48-åriga kvinnan hade varit sjuk i långa perioder ända sedan 2013 och fick till slut diagnosen ME/CFS efter en utredning på en specialistklinik 2020. Försäkringskassan hade i grundbeslutet nekat sjukpenning för den i målet aktuella perioden och den tillkomna diagnosen hade ingen påverkan på omprövningen. Den försäkrades besvär bestod bland annat av omfattande trötthet och muskelvärk, kramper i händer och fingrar, ljud- och ljuskänslighet, balansstörningar, domningar, tarmbesvär med mera. Hon hade nedsättningar i kognitiva och exekutiva funktioner såsom minne och koncentration samt ansträngningsutlöst försämring (PEM).

Den försäkrade överklagade till förvaltningsrätten som dock anslöt sig till Försäkringskassans beslutsmotivering och nekade sjukpenning. Förvaltningsrätten angav i domskälen att det medicinska underlaget inte räckte till att styrka den försäkrades begränsningar och hänvisade henne till att hon kunde försörja sig genom att arbeta hemifrån med fysiskt lättare och mindre kognitivt krävande arbetsuppgifter under flexibla arbetstider. Enligt förvaltningsrätten är sådant arbete normalt förekommande för arbetslösa.

Kammarrätten konstaterar att ME/CFS är en symtomdiagnos vilket innebär att det finns få eller inga objektiva undersökningsfynd som kan verifiera besvärsbilden. Avsaknaden av objektiva undersökningsfynd kan därför inte alltid vara avgörande vid bedömningen av om rätt till sjukpenning föreligger. Kammarrätten finner att symtomen och hur dessa inskränker kvinnans arbetsförmåga har på ett utförligt sätt beskrivits i den medicinska utredningen. Stor del av läkarnas beskrivningar bygger på patientens egna uppgifter men stämmer väl överens med typiska symtom vid ME/CFS. Kammarrätten anser att det inte finns skäl att ifrågasätta de behandlande och undersökande läkarnas slutsatser angående kvinnans besvär och aktivitetsbegränsningar som sjukdomen medfört. Det underlag som finns avseende hennes tillstånd för tid efter den aktuella perioden bekräftar även bilden av de besvär som hon hade under prövningsperioden. Kammarrätten anser därför att arbetsförmågan varit helt nedsatt under i målet aktuell period.

På Myndighetsjuridik kan vi konstatera att det nu kommit ett stort antal liknande mål från kammarrätterna där det tydligt anges att Försäkringskassan inte har stöd för att ställa så orimligt höga krav på objektiva undersökningsfynd som myndigheten tenderar att göra. Vi emotser att Försäkringskassan nu börjar ta till sig alla de domar som kommit från kammarrätterna. Dessa utgör trots allt praxis och ska ses som vägledande i bedömningen. Det blir inte en rättssäker bedömning när Försäkringskassan systematiskt väljer att bortse från domstolspraxis. ME/CFS-diagnosen existerar och de som drabbats av dessa symtom saknar i regel arbetsförmåga.