ME/CFS-patient får rätt till hel sjukersättning i kammarrätten - rehabiliteringen utsiktslös
Såväl Försäkringskassan som förvaltningsrätten ansåg att arbetsförmågans nedsättning inte var bestående. Kammarrätten gör nu bedömningen att ytterligare rehabilitering inte leder till att aktivitetsförmågan kan förbättras på sikt, varför den försäkrade har rätt till hel sjukersättning.
Den 58-åriga kvinnan hade lidit av extrem trötthet, orkeslöshet, muskelsvaghet och nedsatt koncentrationsförmåga ända sedan 2009 men fick diagnosen ME/CFS först 2018. Hon ansökte om sjukersättning 2019 men Försäkringskassan avslog ansökan. Försäkringskassan ansåg att hon inte räknades som långtidssjuk då hon fått sin diagnos nyligen varför det inte kunde uteslutas att hennes tillstånd kunde förbättras. Försäkringskassan ifrågasatte alltså inte att arbetsförmågan var nedsatt men ansåg att det inte var bevisat att nedsättningen var stadigvarande.
Den försäkrade överklagade beslutet till förvaltningsrätten som inte heller ifrågasatte att arbetsförmågan var helt nedsatt i förhållande till alla förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Dock var behandlingen på Brageé-kliniken inte avslutad varför rätten inte kunde vara helt säker på att nedsättningen skulle vara bestående så domstolen avslog överklagandet.
Kammarrätten gör nu en annan bedömning och anser att den försäkrade får anses ha haft sjukdomen under längre tid vilket talar för att tillståndet är stadigvarande. Enligt kammarrätten är det inte realistiskt att rehabilitering skulle kunna medföra en förbättring av arbetsförmågan. Rätten konstaterar även att det saknas utredning som talar emot intygsskrivande läkares bedömningar i fråga om rehabiliteringsmöjligheterna varför överklagandet ska bifallas och den försäkrade beviljas hel sjukersättning enligt ansökan från 2019.
Kommentar: '
Myndighetsjuridik välkomnar kammarrättens dom. När det gäller ME-diagnosen så tenderar såväl Försäkringskassan som domstolarna att oftast utgå från att prognosen för ME är medicinskt oklar samt att det inte går att utesluta att ytterligare rehabiliterande insatser leder till att aktivitetsförmågan ökar på sikt. Av den anledningen är det överlag mycket svårt för ME-patienter att få ansökan om sjukersättning beviljad. Kammarrätten har i en annan dom med mål nr 5453-20 ansett att förutsättningarna för beviljandet av sjukersättning var uppfyllda. Det målet rörde en person med medelsvår ME, och även i det fallet ansåg kammarrätten att ytterligare rehabiliterande insatser inte kommer att öka aktivitetsförmågan på sikt (detta trots att två olika försäkringsmedicinska rådgivare anställda av Försäkringskassan gjort den motsatta bedömningen).
I sammanhanget får noteras hur studier visar på att det endast är ca 5% av vuxna personer som under längre tid lidit av ME-sjukdomen som någonsin återfår sin tidigare aktivitetsförmåga.
Att kammarrätten nu även i detta mål konstaterar att det inte finns ytterligare medicinksa behandlingsinsatser som kan leda till att tillståndet förbättras på sikt ger ett allt starkare stöd för att Försäkringskassan och domstolarna i liknande fall bör bevilja ansökan. I enlighet med likabehandlingsprincipen ska lika fall bedömas på lika sätt.
På Myndighetsjuridik har vi noterat hur det allt för ofta förekommer att vissa handläggare (och även försäkringsmedicinska rådigvare) tenderar att betrakta ME som en hittepå-diagnos. Det är därför mycket glädjande att nu återigen få det bekräfatat från kammarrätten att diagnosen måste tas på allvar (det finns sedan tidigare drygt 20 ME-mål där kammarrätterna beviljat sjukpenning, varav Myndighetsjuridik drivit ett antal mål).
Följ oss gärna på https://www.facebook.com/myndighetsjuridikAB, där vi bl.a. regelbundet uppdaterar med viktiga domar inom socialförsäkringen.