Beviljad aktivitetsersättning – inga skäl att anta förbättring av arbetsförmågan inom ett år

Kvinnan som led av bland annat total stresskänslighet, koncentrationssvårigheter, ångest och emotionell instabilitet ansökte om aktivitetsersättning. Hon fick avslag hos Försäkringskassan och förvaltningsrätten på grund av bristande medicinskt underlag men bifall i kammarrätten. Där tidigare instanserna bedömde att arbetsförmågan inte kunde anses vara nedsatt ett år framåt fann kammarrätten att det inte fanns skäl att anta att förbättring skulle ske tidigare än efter ett år. Kammarrätten dömde därmed till sökandens fördel.

Den 19-åriga kvinnan hade ansökt om aktivitetsersättning då hon på grund av sina funktionsnedsättningar inte klarade av att genomföra sin arbetsrehabilitering. Hon hade bland annat stor uttröttbarhet och svårigheter att hantera sinnesintryck, ångest, koncentrationssvårigheter och symtom som tyder på emotionell instabilitet. Den mångåriga problematiken hade försämrats.

Försäkringskassan ifrågasatte inte besvären men ansåg att det medicinska underlaget inte räckte till att bevisa att hennes arbetsförmåga skulle kunna anses vara nedsatt under minst ett år. Försäkringskassan avslog därför ansökan och hänvisade till anpassat arbete som inte ställer stora krav på god koncentrationsförmåga och fokus och där hon inte utsätts för mycket stimuli. Senare beviljade Försäkringskassan aktivitetsersättning på samma underlag för en direkt efterföljande period.

Den försäkrade överklagade till förvaltningsrätten men rätten ansåg att det i det medicinska underlaget saknades en tydlig prognos varför arbetsförmågan inte kunde anses vara helt nedsatt under minst ett år framåt. Förvaltningsrätten bedömde att det fanns goda förutsättningar för arbete över tid och att begränsningarna inte var så omfattande att det var uteslutet att hon kunde arbeta i välanpassade eller skyddade arbeten efter rehabilitering redan inom ett år. Därmed avslog förvaltningsrätten överklagandet.

Kvinnan överklagade igen och fick prövningstillstånd i kammarrätten. I kammarrätten gav hon in ett läkarintyg som var det enda intyget utfärdat under den aktuella perioden men som för övrigt överensstämde med tidigare intyg som Försäkringskassan och förvaltningsrätten baserat sina bedömningar på. Kammarrätten konstaterar det av underlaget framgår att kvinnans förutsättningar för framtida arbete är goda efter rätt behandling. Dock fanns det vid den aktuella periodens början inga skäl att anta att den försäkrades arbetsförmåga skulle vara nedsatt under kortare tid än ett år framåt i tiden. Kammarrätten bifaller därför överklagandet och beviljar aktivitetsersättning enligt ansökan.