Halv sjukpenning i kammarrätten för ME/CFS och fibromyalgi

Myndighetsjuridik AB har med framgång drivit ett ME-mål där kammarrätten undanröjde underinstansernas bedömning, och gav den försäkrade rätt till sjukpenning. Förvaltningsrätten hade ansett att det saknades objektiva undersökningsfynd, vilket enligt kammarrätten inte var något hinder för att bevilja ansökan.

Försäkringskassan beslutade att utförsäkra en försäkrad som led av ME/CFS och fibromyalgi. Underlaget visade på psykiska som fysiska besvär som uttröttbarhet, koncentrationssvårigheter och generaliserad smärta. Trots detta ansåg Försäkringskassan att det fanns en hel arbetsförmåga i ett normalt förekommande arbete.

Den försäkrade överklagade Försäkringskassans beslut. Förvaltningsrätten avslog överklagandet och instämde i Försäkringskassans bedömning. Förvaltningsrätten ansåg bl.a. att det saknades objektiva undersökningsfynd i det medicinska underlaget.

Kammarrätten ansåg i motsats till underinstanserna att utredningen i målet gav stöd för att den försäkrade haft en partiellt nedsatt arbetsförmåga i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Detta trots att den försäkrade klarat av att arbeta 25% i ett anpassat men enligt domstolen kognitivt krävande arbete.

Kommentar:

Det får noteras att denna dom kom redan för ett tag sedan, men att vi missat ta med den i vårt domsnytt. Domen är av vikt då den ger ytterligare stöd för att det inte går att ställa orimliga krav på objektiva undersökningsfynd, och att det istället bör fästas större vikt vid vårdens professionella bedömning liksom den försäkrades egen beskrivning av sitt tillstånd. Dessvärre tenderar Försäkringskassan fortfarande göra allt för snäva tolkningar av det medicinska underlaget i liknande fall.

Vi har även sett hur det finns några försäkringsmedicinska rådgivare (FMR) på Försäkringskassan som förefaller ha en högst negativ inställning till ME-diagnosen som sådan. I flertalet fall har vi sett hur FMR anfört att besvärsbilden uteslutande beror på en längre tids inaktivitet (”bed-rest”), och att den försäkrade borde aktivera sig mer för att förbättra sitt tillstånd. Ett sådant synsätt rimmar dock inte med ”PEM”, som är en typisk symtombild hos ME-patienter och som innebär att tillståndet försämras ytterligare när man anstränger sig fysiskt/mentalt utöver sin kapacitet.

Bedömningarna som i dag görs i ME-ärenden kan inte anses vara tillräckligt enhetliga. Trots likabehandlingsprincipen bedöms inte lika ME-fall på lika sätt. Detta gäller såväl Försäkringskassans handläggare som domstolarna. Vi emotser att Högsta förvaltningsdomstolen inom snar framtid tar upp ett ME-mål för prövning. Detta då det krävs ett prejudicerande mål för att ge närmare vägledning hur liknande fall bör bedömas.