Vår klient som lider av utmattningssyndrom och ME/CFS har under en längre tid haft en nedsatt arbetsförmåga på 75%. Läkare med specialistkompetens har bedömt att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt oavsett typ av arbete. Försäkringskassan beslutade trots detta att avslå ansökan. Enligt myndigheten är det ”svårt att utläsa hur omfattande begränsningarna är i förhållande till de beskrivna besvären”. Inför beslutet hade Försäkringskassan inhämtat yttranden från två olika försäkringsmedicinska rådgivare. FMR nr 1 rekommenderade i sitt yttrande att vår klient genomgår arbetslivsinriktade insatser via Arbetsförmedlingen. FMR nr 2 ansåg dock att vår klient under flera års tid blivit väl utredd av vården, att ytterligare insatser inte bedöms kunna leda till en ökad aktivitetsförmåga på sikt samt att nedsättningen sannolikt är bestående.
Försäkringskassan valde att i princip helt bortse från vad FMR nr 2 anfört, trots att denna till skillnad från FMR nr 1 haft tillgång till samtliga medicinska underlag. Förvaltningsrätten var snabba med att påtala just denna väsentliga omständighet, och konstaterade hur underlagen på ett tydligt sätt beskrev de stora nedsättningar som de facto förelåg. Rätten fann inga skäl att frångå den professionella medicinska bedömning som vården gjort.
