Vår klient som lider av ME/CFS har äntligen fått hel sjukersättning beviljad efter en långdragen process mot Försäkringskassan.
Vi företrädde honom på plats i Karlstads förvaltningsrätt och med stöd av en väl vald argumentationslinje och omfattande bevisning konstaterade domstolen att vår klient gjort sannolikt att hans arbetsförmåga är stadigvarande helt nedsatt i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden.
Vår klient hade genomgått en AFU som vid testtillfället inte visat några omfattande aktivitetsbegränsningar avseende fysisk och psykisk förmåga.
Försäkringskassan valde i vanlig ordning att stirra sig blinda på AFU:n och avslog ansökan med hänvisning till att aktivitetsbegränsnignarna inte skulle vara tillräckligt omfattande, trots att alla andra medicinska underlag talade i motsatt riktning.
Vi påtalade bl.a. hur en AFU inte kan anses vara ett optimalt bedömningsinstrument för en ME-sjuk, då den inte mäter den ansträngningsutlösta försämringen (PEM), som är själva kardinalsymtomet för ME-sjuka.
I det här fallet fick vi äntligen gehör från förvaltningsrätten i denna fråga som uttryckligen anförde att: ”rätten inte finner skäl att ifrågasätta att en aktivitetsförmågeutredning kanske inte heller är rätt mätinstrument för patienter med ME/CFS.”
Vi driver denna rättsfråga i många mål och vår förhoppning är att frågan framöver ska tas upp av HFD och bilda prejudikat, då den är helt avgörande för alla ME-sjukas möjlighet att få rätt till ersättning.
Det är direkt oförenligt med en rättssäker prövning att Försäkringskassan, vid bedömningen av en ME-sjuks rätt till ersättning, förlitar sig på ett bedömningsinstrument som inte mäter sjukdomens kardinalsymtom.
