I det här fallet har det gått nästan tio år sedan vår klient utsattes för en allvarlig trafikolycka. Tio år av smärta, begränsningar och kamp. Och det handlar inte om ”vanliga besvär”. Det handlar om fibromyalgi och en kronisk behandlingsresistent smärta, ord som i sig beskriver ett tillstånd där kroppen aldrig släpper taget, där smärtan inte svarar på behandling, där tröttheten och sårbarheten blir en del av varje dag och varje moment. Under alla dessa år har vår klient inte bara varit i kontakt med vården, utan också prövats i verkliga insatser. Arbetsträning, utredningar, rehabiliteringsförsök, anpassningar. Det har inte saknats vilja. Det har inte saknats försök. Det har funnits ett enda problem, kroppen har inte klarat det. Ändå var Försäkringskassans linje att det behövdes mer arbetslivsinriktad rehabilitering. Att det kanske skulle kunna klarläggas. Att det kanske skulle kunna gå i ett fysiskt lättare arbete. Att det kanske fanns något kvar att pröva.
Förvaltningsrätten gör nu det som så ofta saknas i den här typen av ärenden. Den ser till helheten och den ser till verkligheten. Den konstaterar att arbetsförmågan är stadigvarande helt nedsatt och att ytterligare rehabilitering inte realistiskt kan leda till förbättring. Den väger in att tillståndet bedömts som stationärt och att ingen förbättring skett under de åtta år som gått. Den slår fast att det inte räcker med hypotetiska resonemang när de faktiska försöken redan visat vad som är möjligt.
