Förvaltningsrätten har förklarat att vår klient har rätt till sjukpenning under den period och i den omfattning som yrkats, och samtidigt upphävt Försäkringskassans beslut om sänkt SGI. Domstolen har därtill återförvisat målet i den del som avser perioden den 1–9 februari 2025, då Försäkringskassan gjorde en felaktig prövning genom att inte pröva arbetsförmågan mot normalt förekommande arbeten efter dag 180 i rehabiliteringskedjan.
Det mest intressanta är hur domstolen metodiskt plockar isär den typ av resonemang som Försäkringskassan ofta lutar sig mot i den här sortens ärenden: att “det saknas medicinsk förklaring” och att det därför inte finns “konkreta hinder” för arbete. Förvaltningsrätten är tydlig med att många sjukdomstillstånd inte alltid ger den typen av “perfekta” objektiva fynd som Försäkringskassan tycks kräva, och att frånvaro av sådana fynd inte i sig kan användas som skäl att neka sjukpenning. I stället blir det avgörande hur symtomen faktiskt påverkar funktionsförmåga och aktivitetsförmåga, och då väger domstolen samman läkarbedömningar, läkares iakttagelser, symtomdokumentation, arbetsgivarintyg och vittnesuppgifter. Att prövningen ska göras på detta sätt har dessutom slagits fast av Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2022 ref. 47, vilket Försäkringskassan dock över huvud taget inte tycks ha beaktat.
Särskilt anmärkningsvärt i det här fallet är att vår klient under den aktuella perioden haft daglig feber på över 38 grader, vilket även bekräftats av läkare vid upprepade besök hos vårdcentralen. Detta bedömdes av läkaren påverka vår klients fysiska status och sannolikt bidra till kraftig trötthet. Trots detta ansåg Försäkringskassan initialt att det inte var bevisat att hon haft daglig feber, och ansökan avslogs (!) Förvaltningsrätten gör en motsatt bedömning och konstaterar hur det saknas skäl att ifrågasätta denna uppgift, och att det ”framstår som klart att arbetsförmågan påverkas av att ha över 38 graders feber varje dag.”
