Vår klient har äntligen fått rätt mot Försäkringskassan. Efter en lång process biföll domstolen överklagandet och förklarade henne berättigad till halv sjukersättning från och med april 2024.
Vår klient lever med ett komplext och långvarigt smärttillstånd efter en trafikolycka. Smärtan är konstant, rörelseförmågan kraftigt begränsad och vardagen präglas av sådant som många tar för givet – att kunna använda sin hand, köra bil, sova en hel natt eller klara enkla hushållssysslor. Trots omfattande behandlingar, rehabilitering och anpassningar har tillståndet inte förbättrats. Det medicinska underlaget var samstämmigt: besvären är kroniska och permanenta.
Ändå sa Försäkringskassan nej.
Motiveringen var inte att arbetsförmågan saknades – det var i praktiken ostridigt att den var kraftigt nedsatt. Avslaget grundades i stället på att myndigheten ansåg att det ”återstod rehabiliteringsmöjligheter”, framför allt i form av smärtrehabilitering. Resonemanget byggde på en tanke om att något ytterligare skulle kunna göras, snarare än på vad som faktiskt hade prövats – och vad vården bedömt som meningsfullt.
Det var just här som domstolen drog en tydlig gräns.
Förvaltningsrätten beaktade att stadigvarande nedsatt arbetsförmåga inte handlar om att den försäkrade måste ha genomgått varje tänkbar åtgärd i teorin. Det avgörande är om ytterligare medicinska eller arbetslivsinriktade insatser realistiskt kan förväntas förbättra arbetsförmågan. När den medicinska utredningen samstämmigt visar att tillståndet är kroniskt och att behandlingsmöjligheterna är utsiktslösa, är detta tillräckligt för att arbetsförmågan ska anses vara stadigvarande nedsatt.
Försäkringskassan hävdade att senare journalanteckningar från specialistklinik utgjorde ”nya omständigheter”, som därför inte kunde beaktas.
Domstolen fäste dock särskild vikt vid att vårdens bedömningar varit tydliga redan före Försäkringskassans beslut. Läkare hade konstaterat att besvären var permanenta, att långvarig rehabilitering inte lett till förbättring och att smärtrehabilitering saknade ett faktiskt arbetsförmågehöjande syfte. De senare underlagen sågs därför som en bekräftelse på ett tillstånd som redan förelåg vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut, varför dessa underlag visst skulle beaktas.
Slutsatsen blev tydlig: vår klient hade gjort sannolikt att hennes arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt med hälften. Förutsättningarna för sjukersättning var uppfyllda. Överklagandet bifölls.
