AFU: neutral utredning eller verktyg för utförsäkring?

Introduktion

Vi på Myndighetsjuridik AB har under lång tid bevittnat ett synnerligen anmärkningsvärt och oroande mönster i Försäkringskassans (FK) handläggning av sjukpenningärenden. Det rör sig om försäkrade som först beviljats sjukpenning under en längre period, där varken den behandlande läkarens bedömning eller det medicinska underlaget ifrågasatts. Plötsligt, efter månader eller år, beställer FK en Aktivitetsförmågeutredning (AFU). Alltför ofta leder denna utredning, oavsett dess faktiska resultat, till att den försäkrade ”utförsäkras”. Vår analys är tydlig: FK har satt i system att använda AFU som ett verktyg för att rättfärdiga avslag, vilket underminerar kravet på en objektiv och rättssäker prövning.

AFU som rättfärdigande av förutbestämt avslag

Det ligger i sakens natur att en myndighet som först beviljat långvarig sjukpenning inte helt plötsligt kan hävda att arbetsförmågan inte längre är nedsatt till följd av sjukdom utan att ha erhållit nytt, bärande underlag. Denna nödvändighet har, i FK:s praxis, omvandlats till en beställning av AFU. Vår erfarenhet visar att AFU därmed fungerar som en efterhandskonstruktion – ett stöd för att motivera att avsluta ärendet. 

Förfarandet är problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. En myndighet har ett objektivitetsansvar, vilket kräver en allsidig prövning där alla fakta och bedömningar vägs samman. Istället tenderar FK:s handläggare att fästa en oproportionerligt stor vikt vid AFU, utan att göra en tillräcklig helhetsbedömning som inkluderar den behandlande läkarens expertis och den försäkrades egen beskrivning av sitt lidande.

Det politiska trycket: Sjukpenningtalet som drivkraft

Frågan om varför FK arbetar så intensivt med att snabbt komma till ett avslut i långvariga sjukpenningärenden kan inte frikopplas från den politiska styrningen och det tryck som finns på myndigheten att få ned det så kallade sjukpenningtalet. I en kontext där en statlig myndighet ska balansera politiska mål med individuella rättigheter uppstår en fundamental målkonflikt. När ett politiskt mål om att sänka sjukpenningtalet blir en överordnad drivkraft riskerar den enskildes rätt till en objektiv och rättssäker prövning att offras. Vår uppfattning är att den systematiska användningen av AFU, som ett verktyg för att forcera avslut, är en direkt konsekvens av denna politiska styrning, där processuella redskap används för att uppnå en önskad statistisk effekt snarare än en korrekt bedömning i det enskilda fallet.

Metodologiska brister och ”Moment 22”

En grundläggande brist med AFU är dess begränsade förmåga som bedömningsverktyg. En AFU mäter enbart aktivitetsförmågan i stunden; den ger en momentan bild. Det är en brist som gör den olämplig för bedömning av tillstånd där symtom varierar eller förvärras över tid. 

Trots denna metodologiska begränsning fäster inte bara FK utan även förvaltningsdomstolarna en oproportionerligt stor vikt vid vad som framkommit under utredningen. Vi ser därtill en tendens hos FK-handläggare att selektivt välja ut delar av en AFU-dokumentation, snarare än att göra en helhetsbedömning utifrån det totala resultatet. 

Det skapas ett veritabelt ”Moment 22” för den försäkrade:

• Presterar man dåligt och AFU graderar nedsättningarna som medelsvåra eller svåra, väljer FK i vissa fall att hävda att den enskilde medvetet underpresterat.
• Om AFU inte visar på stora nedsättningar, anges i avslagsmotiveringen att det saknas tillräckliga observerade fynd som ger stöd för nedsatt arbetsförmåga.

Oavsett AFU:ns utfall blir resultatet avslag, vilket starkt indikerar att beslutet i själva verket var förutbestämt.

Den akuta frågan om ME/CFS och ansträngningsutlöst försämring (PEM)

Ett av de mest flagranta exemplen på AFU:s otillräcklighet gäller personer med diagnosen Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome (ME/CFS). Huvudsymtomet vid ME är Post-Exertional Malaise (PEM), vilket innebär att symtomen förvärras efter ansträngning, ofta med fördröjning, ibland först dagen efter aktiviteten. 

Under en AFU kan en ME-sjuk person i regel klara av de förhållandevis lätta testningarna – som att bygga ihop en enkel hylla eller sortera brev – eftersom utredningen sker i en lugn och stimulifri miljö. Majoriteten drabbas dock av PEM efter utredningen, men eftersom AFU inte kan mäta denna ansträngningsutlösta försämring, blir AFU-resultatet missvisande. Stort antal läkare är kritiska till hur AFU-resultat för ME-sjuka tolkas. 

Det är inte ovanligt att AFU-läkaren i dokumentationen noterar att personen lider av ME/CFS och uttryckligen skriver att AFU inte kan mäta PEM. Trots detta negligerar FK-handläggaren dessa avgörande faktorer, och utförsäkringen blir ett faktum. 

Det är dock viktigt att poängtera att det inte bara är ME-sjuka som drabbas av denna brist. Även patienter med diagnoser som till exempel utmattningssyndrom tillhör den kategori där den nedsatta aktivitetsförmågan riskerar att underskattas, eftersom utredningen inte beaktar den uttalade energibristen och det omfattande behovet av återhämtning som dessa tillstånd kräver.

Konsekvenser och framåtblick

Konsekvenserna av dessa utförsäkringar är långtgående. De som blir nekade sjukpenning tvingas in i juridiska strider mot FK som kan pågå i förvaltningsdomstolar under flera års tid. Många av dessa sjuka människor blir dessutom ännu sjukare av den enorma stress som
processen innebär.

Vi välkomnar att Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) nu har inlett en granskning av hur FK hanterar AFU. Det är ett nödvändigt steg, men det räcker inte. Med tanke på de djupgående metodologiska bristerna och den systematiska snedvridningen av utfallet i dessa ärenden, måste den politiska och juridiska debatten nu lyfta en mer grundläggande fråga: Är det inte dags att helt skrota tillämpningen av AFU i samtliga fall där utredningsformen inte är ett optimalt bedömningsverktyg för att mäta den enskildes aktivitetsförmåga.

Myndighetsjuridik AB driver nu grupptalan

Med hundratals ärenden där ME-sjuka har blivit felaktigt utförsäkrade efter en AFU, och där vi redan vunnit i domstol i flera fall, har vi på Myndighetsjuridik beslutat att agera kraftfullt. Vi har som mål att driva en grupptalan mot FK i fråga om hur AFU på felaktigt sätt används för att därigenom lättare kunna utförsäkra de som faktiskt är sjuka och inte kan arbeta.

Det är dags att belysa detta systemfel och säkerställa att FK agerande sker i enlighet med gällande rätt och dess objektivitetsprincip. Debatten måste föras nu – för rättssäkerheten, och för de många sjuka som drabbas av en myndighetsprocess som tycks ha glömt sitt grundläggande uppdrag.

Jimmy Laine, Jurist / VD